..hemmablind?!?

..kan man bli "hemmabind" på vad som hellst?

Kan man bli "hemmablind" på en bebis..på sina alldeles egna barn???

Kommer på mej själv allt för ofta sista tiden att allt bara går på rutin..i en vardag..hamsterhjulet som bara snurrar på.

Sitter med älskade lilla E i famnen..tittar lite djupare på honom och ser att han är en egen individ. Ett barn. Att han ändrat utseende. Hur han börjat bete sej anorlunda. Snart är han "rörlig" för egen maskin. Föreställer mej för några secunder hur 3 barn springer omkring här hemma. Leker. Skojar och stimmar. 3 barn. Vi har 3 barn! Hur gick de till?!

Var tar tiden och åren vägen.

Varför stirrar man sej blind på alla dessa "måsten" som man så fint kallar dom? Vad är ett måste egentligen?

Vore de inte underbart om ett man istället såg ett måste i att....sitta och lägga puzzel med barnen. Ligga i soffan en hel dag och kika på film. Krypa runt på alla fyra och köra med bilar en hel dag. Gå på skattjakt. Rita teckningar och med målarfärger. Hoppa i vattenpölar och lövhögar. Rulla runt i gräset..eller snön. Kladda, sulla, busa, leka, stimma..stoja och bara pussa, krama, mysa med barnen!

Mitt "nya liv".. som man alltid börjar på måndagar..de började för 3veckor sedan för mej. De handlar inte om att jag är överviktig. Jag är inte de heller, enligt mitt BMI. Men otränad är ju en annan sak. Jag är inte direkt smal och smäcker..men de har kommet något gott ur detta också, de får man inte glömma. 3 små söta trollungar. Vem skulle inte lätt vilja byta sin smala smäckra kropp för de?

De där nya livet..handlar inte bara om att ta hand om sej själv längre. Utan uppsaktta de man faktiskt har också. Vilket såklart bli lättare om man mår bättre själv. Som en sluten cirkel.

Tette-trollunge är verkligen en intensiv 2åring. Han utvecklas dagligen. Han är riktigt full i "djävulskap" och massa bus den ungen. Men fy tusan så underbar han är där emellan. 2år är en ganska härlig ålder, mellan varven ;)

A.. ja, vad säger man 5½åring. Redan på väg in i sin 6års trotts. Humörsvängningar och tvära miner titt som tätt. Men ändå en sån..ja, kanske inte härlig ålder precis. Men, utvecklande?! När man tar vara på stunderna med honom och sätter sej ner för att bara ge honom tid. Kan de leda till dom alldra märkligaste, roligaste och intressantaste konversationer. De slår mej gång på gång..hur kan han veta de här, eller gud vad han börjar bli stor, smart, duktig.

Mmmm... mitt "nya" liv är här nu. All ytlig fasad ska rivas. Jag tänker inte längre gå och hålla inne med vad jag tycker och känner...för att de ska "se bra ut utåt".  De gör mej bara tvärt om. Och varför ska jag gå i någon annans fotspår..de är ju inte jag.

Tyck om mej..tyck om oss. För den jag är. För vad vi är. Familj. Brister och egenskaper. Alla är vi olika..men är inte de rätt skönt endå?!

Jag tror jag varit hemmablind alldeles för länge. De mesta susar på i rutin och vardag. Vad gör de om man äter en timme senare, sover en timme mer eller mindre än vanligt.. Vad spelar de för roll om man ibland struntar i att planera och hela tiden går efter vad klockan är..

Barnen är bara barn EN gång.. Dom är bara bebi en gång.. 2 år, en gång.. 5år, en gång..

De är tufft. jobbigt. tårar. ilska. skratt. lek.. om vartannat. Men, de är ju bara EN gång.

Jag vill inte "missa" mer nu. Jag vill inte längre komma på mej själv med att T lärt sej massa nya saker. Att A lärt sej skriva nya ord. Eller att E...snart lät sej både sitta och krypa. Mitt nya liv..är att leva i nuet.

"livet är för kort...för att inte levas"

djupt? sentimentalt?....sanningen!