..tunga tankar

..livet är så overkligt..

Tuffar på i våran vardag med jobb, hem, aktiviteter. Alltid något att göra, tider att passa, ställen att vara på, människor att besöka... Ja ni känner nog igen er!

..mitt i allt detta så har vi trotts allt drabbats av en tragedi. Det är helt fruktansvärt det som hänt oss. Jag känner skuld att jag inte sitter hemma och sörjer, men gör jag de känner jag skuld till våra barn att jag inte är en tillreckligt bra mamma. Skuld till jobbet att jag inte pallar trycket och lämnar dom i sticket...

De räcker oftast med att jag ser ett barn i rullstol/permo. Så kommer klumpen och tårarna vill tränga igenom. Ibland räcker de med att gå in i en leksaksaffär eller bara på ICA. Morfar/farfar har fixat disneykanalen till dina kusiner. Dom små gillar precis samma program som du hellst ville se.
Men Blixten - det är du för mej. Det knyter sej i magen och jag får en klump i halsen. Kämpar emot allt jag någonsin kan. Låtsas gnugga/klia mej i ögat, innan någon hinner se tåren som lyckades tränga sej igenom.

Idag var de bad på jobbet. Massa barn, i rullstolar. Jag grät i tystnad, i duschen, där ingen såg mej....

Finaste underbara.


Hela Kolmården kryllade med barn i rullstolar, saknade dej så. Tänk om du kunnat få vara med. Kanske fått chansen att simma med delfinerna.

Jag hör din röst. Ditt skratt och ser ditt leende som är fast etsat på min näthinna.

Jag älskar dej. Jag älskar din pappa. Vill hålla om er. Vill ha dej här. Vill ha tillbaka din pappa som han var när du fanns vid hans sida. Du var hans allt. När du lämnade oss försvann en del av honom med dej. Vi behöver dej för att fungera. Din pappa behöver dej.

Vill ge av mej till din pappa, men han har svårt att ta emot. Det är hans sätt kanske. Att börja om. Eller forts. hur man nu vill se de. Han börjar om, ensam. Ny lght. Nya vänner. Ny.

Jag hatar att gå till jobbet sedan du försvann. Jag var alltid fast här dom ggr din pappa ringde och berättade att du var sämre. Ville bara släppa allt och finnas för er. Tankarna kommer så snart jag är ensam och har ro omkring mej,vilket alltid r här på jobbet. Jag hatar lugna dagar sedan den dagen du försvann...

Utsidan visar mod, skratt och en stark person. Insidan skriker. Om någon bara skulle ta sej tid att titta mej djupt in i ögonen så skulle dom se, att själen är trasig. Jag bär på sorg. Och jag hatar det!!.